Håkan Sandell is from southern Sweden but has lived in Oslo for many years.

Oktoberpostludium

Vad rörde mig motgång och svikna mål
vore jag bara fodret i din fårskinnskappa,
så mjukt och varmt – och lite smutsigt,
och så omfamnande din potatismjölvita hud,
för en seger utplånar ju alla förluster.
Nu står vi här välbekanta för varandra,
de pälskragade kappornas romantiska arv
och ditt långa och mitt kortklippta hår.
Under kappan klänningsfållen mörk och styv
av vätan och dyn i blytunga höstkvällar,
fast från knäna och upp är du helt ren
med en ljuvlig doft om man får komma nära. 

När jag såg en av männen röra ditt hår
hörde jag för första gången på många år
de gamla krigstrumpeterna, och jag såg
framför mig baneren över ringlande korståg
och kände den blinda kraften till att slå
honom rakt ner i marken med ett enda slag.
Hade man inte hållit mig, stoppat mig, 
hade jag – till evig olycka – dödat honom,
trampat fram hans blod och spottat i det!
Förlåt, men du förstår, ditt ringlande hår
är olikt mot förr: ett getingbo, ett ormbol,
ja, som ormars nystan i en blomsterkorg. 

Vår kärlek splittrade sommarens umgänge,
en stor obestämdhet, om vem som med vem
och hem till vem, från stora trädgårdsfester.
Nu har du redan hunnit få betänkligheter
över all denna rivalitet mellan män, 
mellan män och kvinnor, kvinnor och kvinnor,
över öppna svek, det gavs ingen misskund
till sist, i sommarkretsen goda vänner.
Så går en skälvning genom Jerikos grund,
blomsterbärare krossas mot templets stentrappa
var för sig, likt tänderna på en hund, 
och utan ens skymten av en yttre fiende.