ERIK JOHAN STAGNELIUS
(1793-1823)

ASTRONOMISK FANTASI

Fråga ej, mänska, varför den alltbestrålande solen
Välver så rastlöst kring i ekliptikans lysande tecken;
Undra ej på, att aldrig ännu hon glömde i öster
Tända sitt gyllne, olympiska bloss, och, sedan kring jordens
Ena beglänsta hälft hon strålglands skakat om dagen,
Aldrig ännu hon förgat att den andra hälften besöka,
Sjunkande blodröd ned vid himlaranden i väster.

Fråga ej dårligt, vem böd ljusflammande ängeln däruppe,
Stjärnornas stolte regent, den förste av skaprens under,
För vår nattliga jord sig i mödor förtära, om annars
Hans odödliga liv av mödor kunde förtäras?
Fråga ock ej, varför den månggestaltade månen
Löper kring Uranos’ brud, som en tärna, lydigt beställsam,
Ängarna fyller med dagg och haven regerar, och ammar
Med sin astraliska mjölk det späda organisk livet.
Sänk i dig själv din forskande blick. Vad ser du? En inre
Lysande värld i smått, skuggvildernas höga idéer
Och förklaringens ord på fenomenernas gåta.

Har du ej tänkt den tanken: jag är? I levande klarhet
Glimmar han, tankarnes sol. Så ofta dess gyllene öga
Strålar i själen ned från självmedvetandets himmel,
Blekna de lägre idéerna bort, som stjärnor för dagen,
Och vid en mullhög dock din personlighet fästad han tycker.
Snärd i magiska band kring tingens nattliga djurkrets
Löper han, flämtande, stum, i långa herkuliska mödor,
Sökande fåfängt att bruta den eviga cirkelns begränsning.

Har du ej tänkt den tanken: jag vill? Din sol är förnuftet,
Viljan din måne är. Av det timliga goda betagen,
Byter hon, trånande, blek, sin skepelse evigt, som detta.
Ej av förnuftets gyllene band sig ledas hon låter.
Hinnande om tolv gånger dess lopp i rymdernas teckan,
Än i trotsande skick gemt över dess strålar hon blänker
Och i ett lysande fylle dess solbild härmar minutligt.
Än, med det sanna ljuset försont, hon finnes ej mera
På det vanskligas pol. För den sublunariska världen
Döljer hon då, från dimmorna vänd, sitt förklarade anlet.  

Lyft ej, o astronom, ditt rörbeväpnade öga
Fjärran till himlarna upp, planeternas irrande banor
Med beundran att se; hur på krumma, förvirrade stigar
Än de stanna, än skrida framåt, än vända tillbaka.
Djupt i din egen själ irrstjärnorna kretsa: ditt hjärtas
Vilda passioner. Mars blodfärgade strålar där gjuter;
Lömskt, med den falska vishetens bild, Mercurius lockar;
Jupiters strjärna med kronor och guld; med den blomstrande
                                           flickans
Mäktiga änglabehag den dubbelnaturade Venus,
Vilken mot himlarna stolt än blickar, som morgonens stjärna,
Än som Hesperus trånande ser i dalarna neder.
Ytterst gudarnes far, världskärlekens bleke Saturnus,
Sluter, med blytungt lopp, om dem alla den fängslande kretsen.

Undra ej heller dårligt därpå, att, i eviga banor,
Dagligt mot väster östanifrån fixstrjärnorna välva,
Riktande troget sin fart längs jordens ekvator och polen,
Fast en atom allena mot dem man jorden må nämna.
Skapte att mäta gudomens allt och kring livets centralsol
Ila i sfärisk dans, din själs förmörkade tankar
Hylla ju jordens magnet och välva slaviskt kring stoftet.

(1820)

Elden 

     Heliga Eld!
Himmelens ättling,
Fjättrad i gruset!
Livets fader
Kring vida naturen!

     Djupt i den svarta,
Nattliga jorden
Suckar din flamma.
I hårda graniten,
I plantor och djur,
Livande, bo
Dina eviga gnistor.

    Men snart du bryter
De trukande banden
Och höjer dig glad
I gyllene lågor
Mot himlen.
Och Luften, din broder,
Med kyssar dig möter
Och eggar ditt mod.
Ej vilar du förr,
Än åter du hunnit
Ditt fädernesland
Och ljuvt dig förlorat
I den eviga rymden.
Men all vad du lämnat
Efter dig, vänder
Sorgligt igen
Till den döda materien,
Den kaotiske natten.

     Djupt i mitt hjärta
Lever din flamma,
Mäktiga Eld!
Bränn det till aska,
Detta lidande hjärta,
Och glättigt dig höj
På segrande vingar
Till etern.

     Brinns skall en dag
Den blomstrande jorden
Och lågor av andar,
Idéer och strålar,
Ur nattens kved
Leende framgå.
Föda skall en dag
Den suckande modren
Strålande söner,
Ljusets barn,
Åt den eviga fadren;
Men själv förgås.

(1820?)

KÄLLAN

Jag vet en ljusblå källa.
Ur jodens dolda sköte
Hon silar mellan rosor,
I gröna sommardalen,
Kristalleådrans lopp.
På avstånd dånar forsen:
Betäckt av snövit fradga,
Han nejdens alla skogar
Med sina genljud tröttar
Och tystar näktergalens
Och turturduvans sång.
Men stilla flyter källan,
Tyst suckar hon, och himlen
Allena hör dess suckar.
Milt småler hon, och himlen
Mot hennes löjen svarar.
Av morgonen och kvällen
Med dubbelt purpur brämad
Han i dess lugna yta
Sig kärleksfullt betraktar,
Och måne, sol och stjärnor,
Den klara midnattshären,
Inbilda sina flammor
I hennes djup, och kyssa
Med ljusets rena läppar
dess silverklara våg.
Från cederkrönta bergen
en vänlig herde kommer.
Förbi den vilda forsen,
De evigt mulna floder.
Med lätta steg han ilar,
Av friska blomster kransad,
Och nedgår til den blyga,
Den jungfruliga källan,
Att spegla i dess bölja
Sitt guda-anlete.
Och röd som druvans blodsdagg.
Och vit som mjölk av hjorden
Från spegelytan strålar
Hans fägring ljuvt tillbaka:
Det kalla vattnet älskar,
Och källans hjärta darrar
Av outsäglig fröjd.

O mänska, vill du veta,
Var källan är belägen?
Var herden dväljs? – Hon kväller
I oskuldsfulla hjärtan
Den rena silvervågen,
Och GUD är herdens namn