Malte Persson

Amor, Baglione, Caravaggio

Vad kan jag tillfoga om Caravaggio?
Vad kan vidhäftas likt Amors vingar
(till synes slarvigt ditklistrade)
på pojken med smutsiga tånaglar,
triumferande bland all teaterrekvisita?
Poesins parasitism på andra arter –
andra arter konst – är ingen konst:
Språkets änglar lägger sina ägg i allt
och infekterar det med mening.
Som ett stillastående vatten glänser
svärtan genom seklers dagsljus, vaxljus,
eller dämpade museebelysning.
Spotska spotlights – som en blick
i materialet (olja, lack…) fixeras
spåret av ditt ögonpars belysning.
Eller vore lyskraft ett bättre ord?
Men du behöver pengar mer än ord –
pigment, allt som ger livet färg, är dyrt.
Konkurrenten Baglione antecknar:
”Två Gudomliga Kärlekar för kardinal
Giustiniani, med den Profana Kärleken,
Världen, Djävulen och Köttet
under sina fötter.” Sina rena fötter.
Det finns alltid minst två kärlekar,
och de kommer i olika storlekar.
Vem tillfredsställer efterfrågan?
Hur många sekler till på måndag?
Forehand, backhand; penseldrag; slag.
Bland hantverkare och våldsverkare
och säkerhetsvakter och skolklasser,
vars sneakersklädda tår är osynliga
som tankar eller andras intentioner –
där går jag, bär jag, är jag värd för
ännu ett par halvöppna pupiller,
som likt smittbärande myggor
söker sig mot denna injektion av ljus,
vars förutsättning måste vara mörker.
Spårljus, radar, röntgen, restaurering:
En ängel brann i det barocka Dresden,
under en svärm av bombplan,
men Amor – Amor vincit omnia! –
lever i Berlin. Historiens vingslag
pressas tyst i dunkel bärnsten,
medan vi febrigt tumlar ut ur år i år
in i ett väldigt jordiskt helgonmörker
där en bevingad Amor pollinerar
tankar som slår ut och plockas:
Gömfröiga öde. Köttätande släkte.
Konsten – överlevnadskonsten –
att inte låta sig behärskas av en genre.

©Malte Persson